Asatro/Forn Sed

Texter och litteraturtips från Pagan Federation. www.lupas.nu (numera nerlagd) och www.multiart.nu/grimner

Ford Sed är en levande religion som baseras på litterära och arkeologiska källor om de förkristna religiösa sederna från norra Europa. Detta är den vanligaste formen av nyhedendom i Skandinavien. Även kallad Asatro, Vanatro, Nordisk sed, och i vissa länder heathenry (till skillnad från paganism).

Moderna sedgrupper världen över hämtar sin inspiration från de gamla förkristna traditioner som människor i områdena runt Nordsjön, Anglo-saxiska England, Skandinavien, Tyskland och Friesland hade. Som källor och inspiration används litteratur från till exempel de medeltida isländska Eddorna och sagor, anglosaxisk poesi, den engelska munken St. Bedes verk och Germania av romaren Tacitus.

Sedens moderna historia kan anses börja på 1960-talet, men de första organisationerna tycks inte ha kommit till förrän på 70-talet. Våren 1972 bildades Islands och världens första förening för den moderna Seden, Ásuatrúarfélagið, en förening som ännu är aktiv och har fått statens erkännande som religion.
Runt om i Sverige finns det lokala grupper, sk. godeord, av sedutövare. Vissa är med i större organisationer eller nätverk som Samfundet Forn Sed eller Nordisk Sed.

Utövare bygger relationer med gudarna, med förfäder, landets andar och andra i samhället både genom riter och dagliga handlingar. Generellt är utövare polyteistiska; de hyllar gudinnor, gudar och naturrådare/väsen som individer. Gudarna tillhör olika ätter. Asarna är de mest kända av gudaätterna, de andra är vanerna och alverna.
Inom sina grupper kan personer få erkännande som gode och gydja, dvs präst och prästinna. Många grupper arbetar icke-hierarkiskt. Många viktiga ceremonier kallas för blot, ordet kommer från samma ordstam som engelskans “bless” och betyder ungefär “stärka”, “välsigna”. Blot utförs oftast av en gode eller gydja. Vissa samfund har speciella utbildningar för dessa, medan i andra väljs av godeordet/gället/blotlaget (dvs. den lokala gruppen). Av de nordiska länderna har endast Island allsherjargode, vilket kan sägas motsvara ärkebiskop.

Ceremonier kan ske vid övergångsriter (som bröllop eller namngivnings-ceremonier), årshögtider, edsvärning, riter för att hylla en speciell gudom, och vid behov. Ett modernt blot centreras ofta runt ett mat- och dryckesoffer (ofta mjöd) till gudarna, och avslutas ofta med en fest. Vanligt är också att dricka ett lag-om, en dryckesceremoni med t ex ett mjödfyllt horn som får gå laget runt och var och en kan hylla och skåla, för gudar och förfäder.

Högtider

Sedutövare firar olika cykler av säsongsriter beroende på traktens tradition, kultur och förhållande till vissa gudomar. I Skandinavien firas ofta Alvablot runt Allahelgona, då firas både alver och de döda. Julblotet kallas ofta Midvinterblot och firas runt midvinter-solståndet. Frö och Fröja är två av de gudar som brukar hyllas särskilt på jul. En annan gud som hyllas särskilt under julen är Oden, fast under sitt binamn Jolnir. På Disablot blotas det ofta till Vanadis, eller Fröja med ett annat namn. Även hennes följe av diser hyllas. När disablotet firades är omtvistat och firas idag vid olika tidpunkter i olika grupper. Somliga firar över huvud taget inte denna högtid. Vanligen firar man den antingen i samband med kyndelsmäss (i februari när till exempel wiccaner och druider firar Brigid eller Imbolc), då man förr höll disting, eller vid vårdagjämningen. På kontinenten firas vid vårdagjämningen vårgudinnan Ostara eller Eoster, så det är inte omöjligt att Fröja har haft den rollen i Norden.
Vårblot firas även detta på olika tider. Vanligt är att de som firar disablot i februari firar både ett vårdagjämningsblot och ett vårblot. Vårblotet infaller då kring första maj. Denna fest påminner mycket om den allmänt firade första maj och det blot som infaller på vårdagjämningen har många drag av påsken. De är båda firanden av våren och involverar ofta stora eldar och sånger. En vanligt förekommande rit som ofta utförs vid första maj är att man gräver en liten grop där man lägger ner ett ägg. Sedan hälls dryckesoffer däri och till sist stöter goden eller gydjan i gropen med en stav, och på så sätt genomförs ett heligt bröllop. Ett annat sätt är att välja en majgreve och en vintergreve som ska strida mot varandra.

Vid midsommar står det heliga bröllopet i centrum av firandet. Frö och Fröja är åter de viktigaste gudomligheterna, men även till exempel Sol med flera anses viktiga.
På Höstblot kan Frö firas i hans aspekt som hästgud. I gamla tider drev man samman hästhjordar vid den här tiden, och höll även tävlingar mellan hingstar. Bland annat därför har det blivit en viktig tradition att äta hästkött vid den här tiden. Andra skäl till det är att hästkött alltid varit viktigt inom Seden som en helig substans. När Olof Tryggvasson inte ville äta av hästköttet ville de hedniska Trönderna i Norge inte längre ha honom som sin kung. Även på höstblotet kan man fira ett heligt bröllop, t.ex. mellan Gerd och Frö.

Magi och mediumskap praktiserades i den gamla asa- och vanatrokulturen, och dessa utövas även idag av vissa utövare. Detta kan vara användandet av runor, sjungandet av galdrar, det shamanska utövandet av sejd och att spå med runor. Även om alla sedutövare delar tron på att gudarna har en förmåga att skapa förändring så tror inte alla utövare på en magikers förmåga till detta.

Mer läsning: (Bokförlag inom parentes)

Historia, mytologi, gudasagor, runor:

Eddan: Eddan finns i många olika översättningar (Gödecke, Thall, Brate, Collinder, Ohlmarks m.fl.). Det finns två eddor – den ’äldre eddan’, eller den ’poetiska eddan’ (Codex Regius), och den så kallade ’yngre eddan’, Snorre Sturlassons prosaiska edda.
Egil Skallagrimssons Saga
Gunnlaug Ormstungas Saga
Njals Saga
Beowulf

H R Ellis Davidson: Nordens gudar och myter (Pan)
Lars Magnar Enoksen: Runor (Historiska media)
Bill Griffiths: Aspects of Anglo-Saxon Magic (Anglo-Saxon Books)
Britt-Mari Näsström: Blot (Pan)
Neil S Price: The Viking Way – Religion and War in Late Iron Age Scandinavia (Uppsala universitet)
Catharina Raudveres: Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser (Nordic Academic Press)
Ebbe Schön: Asa-Tors hammare (Hjalmarson och Högberg)
Folke Ström: Nordisk hedendom – tro och sed i förkristen tid (Akademiförlaget 1961)
Leon D. Wild: The Runes workbook (Thunder Bay Press)

Modern Sed:

Hjalte Strandén: Tor och den moderna asatron
Atrid Grimsson: Runmagi och shamanism (Vattumannen förlag)
Jan Fries: Helrunar: A manual of rune magick (Mandrake of Oxford)
Pete Jennings: The Northern Tradition (Capall Bann)
Freya Aswynn: Northern mysteries and magick (Llewellyn)
Freya Aswynn: The principles of the runes (Thorsons)
Michael Howard: The Mysteries of the runes (Capall Bann)
Nigel Pennick: Practical magic in the northern tradition (Thoth publications)
Edred Thorsson: A Book of Troth (Llewellyn)

Länkar:

Svenska Asatrosamfundet
Samfundet Forn Sed
Forn Sidr, Danmark
Harreskovens Blotgilde, Danmark
Åsatrufelleskapet Bifrost, Norge
Odinic Rite, Storbritannien
Ring of Troth, USA och Storbritannien